I hjärtat av Stilla havet har en grupp forskare upptäckt en sorts metropol som är större än något annat område som tidigare har studerats. Upptäckten har väckt stort intresse inom forskarvärlden, eftersom det rör sig om en utbredning som saknar motstycke jämfört med de system som hittills varit kända.
På botten av Stilla havet har man upptäckt en ”metropol” av hydrotermiska kratrar som förändrar vår uppfattning om livets uppkomst
Forskningen har bedrivits med bemannade farkoster som kan sjunka till extrema djup. Tack vare detta har det varit möjligt att observera ett nätverk av kratrar som utgör vad som redan anses vara en av de mest betydelsefulla hydrotermiska strukturerna. Upptäcktens omfattning tvingar oss att ompröva flera aktuella teorier om de miljöer där livet på jorden kan ha uppstått.
På botten av Stilla havet har ett team av forskare upptäckt en enorm ”metropol” av hydrotermiska kratrar, ett nätverk av strukturer som är mycket större än något annat liknande system som hittills är känt.
Denna upptäckt, som gjordes med avancerade undervattensfarkoster, är av stor betydelse eftersom dess storlek och komplexitet tvingar forskarsamhället att ompröva teorierna om hur livet kan ha uppstått på jorden.
Så här ser den metropol ut som ligger gömd under Stilla havet
Det upptäckta systemet har fått namnet Kunlun. Det ligger cirka 80 kilometer väster om Mussau-graven, i Caroline-plattan, norr om Papua Nya Guinea.
Enligt studien, som publicerades i tidskriften Science Adviser, uppgår den totala ytan till 11 kvadratkilometer, vilket gör den mer än 100 gånger större än det berömda hydrotermiska fältet Lost City i Atlanten.
Området innehåller tjugo cirkulära kratrar, varav några har en diameter på över en kilometer. Forskarna har bekräftat att väggarna i flera kratrar uppvisar likheter med formationer som kallas kimberlitiska skorstenar.
Deras djup kan nå upp till 130 meter. Dessa geomorfologiska egenskaper skiljer det från alla andra hydrotermiska fält som dokumenterats på planeten.
Därefter släpps den mineralrika vätskan ut i havet och skapar undervattensvarma källor. Denna process har redan studerats i andra regioner, såsom gejsrarna i Yellowstone på land, men i Stilla havet har man hittat ett fall av exceptionell omfattning.
Kunlun utmärker sig genom sin höga väteflöde. Enligt teamet under ledning av Sun Weidong uppgår produktionen av detta element till 4,8 × 10¹¹ mol per år, vilket motsvarar mer än 5 % av den totala uppskattade mängden i den globala undervattensmiljön.
Denna siffra tvingar oss att ompröva fördelningen av väteflöden på planeten, eftersom man hittills har trott att de flesta var koncentrerade till havsryggarna.
Stilla havet som scen för livets uppkomst
En av de vanligaste hypoteserna inom biologin är att hydrotermiska system kan ha varit platsen där livet på jorden uppstod. Förekomsten av ett konstant flöde av väte och mineraler ger stabila förhållanden för primitiva kemiska processer.
Kunlun, som ligger långt från de traditionella havsryggarna, utvidgar de möjliga scenarierna för uppkomsten av de första livsformerna. Dess storlek och stabilitet gör det till en plats där sådana processer kan pågå under långa perioder.
Detta står i kontrast till mindre och mer flyktiga system, som Lost City, som visserligen är betydelsefullt, men inte når upp till omfattningen av den nya upptäckten i Stilla havet.
Jämförelse av denna upptäckt med andra hydrotermiska fält
Det hydrotermiska fältet Lost City, beläget i Atlanten, upptäcktes i slutet av 1990-talet och har sedan dess blivit en referenspunkt för astrobiologisk forskning.
Kunluns storlek placerar det dock i en annan kategori. Medan Lost City kännetecknas av karbonattorn som reser sig från havsbotten, består systemet i Stilla havet av kratrar och karbonatkanaler i stor skala. Analyser visar på förekomsten av dolomit och kalcit, vilket indikerar en intensiv och ihållande geokemisk aktivitet.
Trots de extrema förhållandena är det hydrotermiska fältet inte livlöst. Observationer gjorda med ubåten Fendouzhe har bekräftat förekomsten av räkor, krabbor, anemoner och rörmaskar.
Dessa arter överlever tack vare kemosyntes, en process genom vilken de får energi från kemiska reaktioner istället för från solljus.
Denna typ av ekosystem erbjuder en modell för att förstå hur liv kan utvecklas i miljöer utan fotosyntes.
Upptäcktens betydelse är inte begränsad till Stilla havet, eftersom resultaten tjänar som grund för att utforska möjligheten av liknande ekosystem på isiga månar som Europa eller Enceladus, där man misstänker att det finns underjordiska hav med hydrotermisk aktivitet.
