I en tid då klagomål om låga löner är vanliga erbjuder ett företag i västra Sverige fasta tjänster med en bruttolön på 27 000 kronor… utan att få några seriösa ansökningar. En situation som är lika förbryllande som den är ifrågasättande.
De har satt upp annonser, kontaktat bemanningsföretag, publicerat på sociala medier och till och med satt upp en skylt vid vägkanten: ”Vi anställer alla som vill arbeta”. I Trollhättan, i Västra Götalands län, söker företaget MetallMontage desperat efter arbetskraft till sina monteringsjobb i verkstaden. Erbjuden lön: 27 000 kr brutto, tillsvidareanställning, inga krav på examen. Ändå kommer inga CV in.
Ett enkelt löfte: ”bra lön för regelbundet arbete”
Lars Andersson, chef för MetallMontage, som vi träffade i hans plåtverkstad i ett litet industriområde, döljer inte sin trötthet. Trots de många annonserna står han fast vid sin direkta formulering.
”Vi anställer alla som vill arbeta. Vi kräver varken examen eller erfarenhet, vi utbildar alla här. Vi behöver bara seriösa människor som kommer i tid.”
I verkstaden ligger metallbitar uppradade, redo att monteras. MetallMontage tillverkar modulära konstruktioner för bygg- och anläggningsbranschen. Arbetet är manuellt, ibland fysiskt, men i stor utsträckning mekaniserat. ”Det är inte gruvarbete”, sammanfattar Andersson.
Bristen på kandidater är inte ett isolerat fall
Det som detta småföretag upplever är inte en tillfällig företeelse. Enligt uppgifter från Arbetsförmedlingen anses 48,3 % av anställningsprojekten 2025 vara svåra att genomföra. Detta trots en liten nedgång i de totala anställningsintentionerna.
Rekryterare står inför en komplex situation. Färre ansökningar, minskad attraktionskraft för manuella yrken och en växande motvilja mot fasta arbetstider. En studie från LinkedIn som publicerades i våras visar att 73 % av rekryterarna har svårt att hitta kvalificerad arbetskraft.
”Problemet är en skillnad i förväntningar. Ungdomar vill ha mening, omedelbar självständighet, ibland distansarbete. I en verkstad måste man acceptera fasta, ibland repetitiva arbetstider. Även med en bra lön passar det inte alltid längre.”
Denna iakttagelse förstärks av flera strukturella faktorer:
- Ökande nedvärdering av manuella yrken
- Brist på lämplig utbildning för omskolning
- Geografisk rörlighet som hämmas av bostäder eller transporter
- Vägran att utföra arbete som uppfattas som ”underordnat”
Ett företag som är redo att göra vad som helst… utom att ge upp
Eftersom de traditionella kanalerna misslyckats har MetallMontage infört provdagar. Kandidaterna kan komma och testa verksamheten innan de bestämmer sig. ”Vi ber inte ens om ett CV vid ankomsten. Bara lite motivation.” Men inte ens denna flexibilitet räckte. Av de sex personer som kom i början av augusti fullföljde fyra inte sin provdag.
Lars Andersson medger, med en viss bitterhet: ”Arbetet lockar inte längre, även om det är välbetalt. Förut hade jag tio kandidater per vecka för den här tjänsten. Idag måste jag nästan be folk att komma och besöka fabriken.”
De företag som drabbas hårdast är de så kallade frontlinjeföretagen, särskilt inom bygg-, livsmedels- och logistikbranschen. Enligt de senaste siffrorna från SCB är det i de sektorer som inte kräver examen eller tidigare erfarenhet som rekryteringssvårigheterna är mest påtagliga.
Och fenomenet förstärks i små och medelstora företag på landsbygden. De är mindre kända, ofta isolerade och lockar färre kandidater än bättre anslutna strukturer i städerna. Fallet MetallMontage illustrerar denna djupa oro.
Hur långt måste man gå för att rekrytera?
Företaget planerar nu att investera i ett delat boende för att hysa framtida nyanställda. Det är en sorts återgång till 1950-talets arbetsgivarlogik. För behovet finns där: orderböckerna är fulla, men det saknas arbetskraft.
”Vi skulle kunna fördubbla produktionen, jag har tillräckligt för att skriva tio tillsvidareavtal imorgon. Men det skulle krävas tio personer som är villiga att komma och jobba varje dag”, avslutar Andersson, besviken.
Lönen räcker inte längre. I Sverige 2025 kräver rekrytering en grundlig omprövning av de ömsesidiga förväntningarna mellan arbetsgivare och arbetstagare. Även när man säger att man anställer ”vem som helst som vill jobba”.
