Den alarmerande minskningen av Kaspiska havet, världens största slutna hav, leder till ekologiska, mänskliga och geopolitiska omvälvningar i hela detta område i utkanten av Europa. De omgivande länderna verkar fast beslutna att agera, men deras reaktion riskerar att bli för långsam för att möta denna mycket snabba förändring.
Det var en gång en fristad för flamingor, störar och tusentals sälar. Men det snabbt minskande vattenståndet förvandlar norra kusten av Kaspiska havet till torra sandöknar. På vissa ställen har havet dragit sig tillbaka mer än 50 km. Våtmarker förvandlas till öknar, fiskehamnar ligger torrt och oljebolagen gräver allt längre farleder för att nå sina offshoreanläggningar.
Klimatförändringarna är orsaken till denna dramatiska nedgång i världens största slutna hav. Kaspiska havet ligger på gränsen mellan Europa och Centralasien och omges av Azerbajdzjan, Iran, Kazakstan, Ryssland och Turkmenistan. Omkring 15 miljoner människor lever av havet.
Kaspiska havet är ett centrum för fiske, sjöfart och olje- och gasproduktion, och dess geopolitiska betydelse ökar eftersom det ligger i skärningspunkten mellan världens stormakters intressen. I takt med att havet blir alltmer utarmat står regeringarna inför den avgörande utmaningen att upprätthålla industrierna och deras försörjning, samtidigt som de skyddar de unika ekosystem som stöder dem.
Jag har besökt Kaspiska havet i över tjugo år för att samarbeta med lokala forskare i studiet av den kaspiska sälen, en unik och hotad art, och för att stödja dess bevarande.
Under 2000-talet utgjorde den nordöstra delen av havet en mosaik av vassruggar, leriga strandbankar och grunda kanaler som sjudade av liv och erbjöd livsmiljöer för lekande fiskar, flyttfåglar och tiotusentals sälar som samlades där på våren för att byta päls.
Idag har dessa vilda och avlägset belägna platser, där vi fångade sälar för satellitbaserade uppföljningsstudier, förvandlats till torra marker som håller på att övergå till öken i takt med att havet drar sig tillbaka, och samma historia upprepas för andra våtmarker runt havet. Denna erfarenhet återspeglar den som kustsamhällena har, som år efter år ser vattnet dra sig tillbaka från sina städer, fiskekajer och hamnar, vilket lämnar infrastrukturen strandad på nyupptorkad mark och invånarna oroliga för framtiden.
Ett sjunkande hav
Havsnivån i Kaspiska havet har alltid varierat, men omfattningen av de senaste förändringarna är utan motstycke. Sedan början av detta århundrade har vattennivån sjunkit med cirka 6 cm per år, med fall på upp till 30 cm per år sedan 2020. I juli 2025 meddelade ryska forskare att havsnivån hade sjunkit under den lägsta nivå som registrerats sedan mätningarna började.
Under 1900-talet berodde variationerna på en kombination av naturliga faktorer och människans omledning av vatten för jordbruk och industri, men idag är den globala uppvärmningen den främsta orsaken till nedgången. Det kan verka otänkbart att en så stor vattenmassa som Kaspiska havet skulle vara hotad, men i ett varmare klimat minskar vattenflödet till havet från floder och nederbörd, och detta överstiger nu den ökade avdunstningen från havsytan.
Även om den globala uppvärmningen begränsas till det mål på 2 °C som fastställts i Parisavtalet, förväntas vattennivån sjunka med upp till tio meter jämfört med kustlinjen 2010. Med den nuvarande utvecklingen av de globala utsläppen av växthusgaser kan nedgången nå 18 meter, vilket motsvarar ungefär höjden på en sexvåningsbyggnad.
Eftersom norra delen av Kaspiska havet är grunt – en stor del är bara cirka fem meter djup – leder små nivåminskningar till enorma yttapp. I en ny studie har mina kollegor och jag visat att en optimistisk sänkning på tio meter skulle blotta 112 000 km2 havsbotten – en yta större än Island.
Vad som står på spel
De ekologiska konsekvenserna skulle bli dramatiska. Fyra av de tio ekosystemtyper som är unika för Kaspiska havet skulle försvinna helt. Den utrotningshotade kaspiska sälen skulle kunna förlora upp till 81 % av sin nuvarande reproduktionsmiljö, och kaspiska stör skulle förlora tillgången till viktiga lekplatser.
Precis som vid katastrofen vid Aralsjön, där en annan enorm sjö i Centralasien nästan helt försvann, skulle giftigt damm från den exponerade havsbottnen frigöras, med allvarliga hälsorisker.
Miljontals människor riskerar att tvingas flytta när havet drar sig tillbaka, eller att få leva under kraftigt försämrade levnadsvillkor. Havets enda förbindelse med det globala sjöfartsnätverket går via Volga-deltaet (som mynnar ut i Kaspiska havet) och sedan via en kanal uppströms som förbinder Don, vilket ger förbindelser till Svarta havet, Medelhavet och andra flodsystem. Men Volga har redan drabbats av minskad djup.
Hamnar som Aktau i Kazakstan och Baku i Azerbajdzjan måste muddras för att kunna fortsätta att fungera. På samma sätt måste olje- och gasbolagen gräva långa kanaler till sina offshoreanläggningar i norra Kaspiska havet.
De kostnader som redan har ådragits för att skydda mänskliga intressen uppgår till miljarder dollar, och de kommer bara att öka. Kaspiska havet ligger i hjärtat av den ”mellersta korridoren”, en handelsväg som förbinder Kina med Europa. När vattennivån sjunker måste sjöfraktarna minskas, kostnaderna ökar och städer och infrastruktur riskerar att isoleras, tiotals eller till och med hundratals kilometer från havet.
En kamp mot klockan
Länderna kring Kaspiska havet måste anpassa sig genom att flytta hamnar och gräva nya farleder. Men dessa åtgärder riskerar att komma i konflikt med bevarandemålen. Det finns till exempel planer på att gräva en ny stor farled genom ”Ural-tröskeln” i norra delen av Kaspiska havet. Men detta är ett viktigt område för sälens fortplantning, migration och födosök, och det kommer att vara ett livsviktigt område för ekosystemens anpassning när havet drar sig tillbaka.
Eftersom förändringarna sker så snabbt riskerar skyddade områden med fasta gränser att bli obsoleta. Det som behövs är en integrerad och framåtblickande strategi för att upprätta en plan för hela regionen. Om de områden där ekosystemen kommer att behöva anpassa sig till klimatförändringarna kartläggs och skyddas redan nu, kommer planerare och beslutsfattare att ha bättre förutsättningar att se till att infrastrukturprojekt undviker eller minimerar ytterligare skador.
För att uppnå detta måste länderna kring Kaspiska havet investera i övervakning av den biologiska mångfalden och i planeringsexpertis, samtidigt som de samordnar sina åtgärder mellan fem olika länder med olika prioriteringar. Länderna kring Kaspiska havet erkänner redan de existentiella riskerna och har börjat ingå mellanstatliga avtal för att hantera krisen. Men takten i nedgången kan komma att överstiga takten i det politiska samarbetet.
Kaspiska havets ekologiska, klimatmässiga och geopolitiska betydelse gör att dess öde sträcker sig långt bortom dess krympande stränder. Det är ett viktigt fallstudieexempel på hur klimatförändringarna förändrar stora inlandsvattenområden över hela världen, från Titicacasjön (mellan Peru och Bolivia) till Tchadsjön (vid gränsen mellan Niger, Nigeria, Kamerun och Tchad). Frågan är om regeringarna kommer att kunna agera tillräckligt snabbt för att skydda både befolkningen och naturen i detta snabbt föränderliga hav.
